Idag gick jag ut ur verkligheten för en stund. Jag gick ut ur verkligheten, ut i landskapet av vidder gnistrande vita och orörda. Jag gick så lätt. Mina steg lämnade inga spår efter sig och inga steg sjönk ner i djupet. Där fanns ingenting. Inget att stanna kvar i, inget att åka tillbaka till. Inga blickar, inga pekande fingrar. Där fanns bara jag. Tårar började rinna längs mina kinder, tårar jag aldrig annars gråter. Och ord jag aldrig annars säger strömmade ur min mun. De ord jag ingen vill ska höra och allt det som finns i mig, jag själv inte vill kännas vid. Allt det skrek jag ut och det frös till is längs trädens grenar och bildade frost lika vit och vacker som allt annat runtomkring mig. Jag blev lätt och jag blev lugn. Solen värmde mina kinder i den kalla luften och just då, i den stunden var allting nästan perfekt. Jag ville stanna kvar, ville inte gå tillbaka. Men samtidigt, vad fanns där utom skönheten? Och vad gör man med allt det vackra när det bara finns den? Jag njöt en stund innan jag gick. In i verkligheten och packade min väska. Lämnade det jag var i och åkte tillbaka till det som är.